Hjärtesorg och hur går man vidare när man ständigt blir påmind?

[Blue Kogiso]

Jag är en man som precis passerat 40-strecket. För cirka 2 år sedan valde min dåvarande fru att begära skilsmässa efter 18 år tillsammans. Vi hade egentligen inget stormigt förhållande med konflikter och gräl, snarare tvärtom. Vi slutade prata med varandra och gled isär. Jag ville egentligen jobba på relationen så att vi kunde hitta tillbaka på något sätt, gå i parterapi eller liknande, men hon ville inte. Hon sa att det var för sent. Gnistan fanns inte där längre och hon kunde inte föreställa sig en framtid med mig. Jag hade inget val än att till slut acceptera hennes beslut. Jag försökte intala mig själv att det är bättre genomföra det nu medan det fanns förutsättningar att kunna vara vänner. Vi har trots allt barn tillsammans och vi kände att deras trygghet är viktigast och att vi för deras skull ska försöka ha en vänskaplig relation.

Jag tog skilsmässan hårt. Trots att vi båda kommit till en punkt där vi inte hade energi att lyfta varandra, som till stor del berodde på småbarnsår, förlossningsdepressioner, utmattning m.m, så älskade jag henne fortfarande. Hon vara min största kärlek som jag nu hade förlorat. Jag bet dock ihop och försökte acceptera läget. Hon bosatte sig i närheten av mig så att barnen skulle ha cykelavstånd mellan oss och med tiden blev vi vänner. Vi kom hem till varandra, drack kaffe och pratade på ett sätt som vi aldrig gjorde som gifta. Jag trivdes med denna tillvaro och var glad över att jag funnit en vän i henne och att vi båda hjälptes åt med att göra det så bra som möjligt för barnen. Jag satte i princip mitt liv på paus pga detta. Jag såg ingen anledning att börja dejta, jag kände mig inte redo och jag kände ingen attraktion för någon annan kvinna. Sen kom bakslaget. För en månad sedan berättade hon att hon träffat någon ny. Någon som jag dessutom känner och som är väldigt framgångsrik, utåtriktad, driven och extrovert. Min raka motsats. Där och då brast något inom mig. Mitt hjärta bröts i småbitar. Jag kunde inte sluta gråta, jag mådde skit rent ut sagt. Jag inser i efterhand att jag bearbetade den sorg som jag hållit inne i 2 år och som triggades igång av denna händelse. Jag hade inte kommit över henne insåg jag. Jag fungerade inte och fick sjukskriva mig från jobbet. Jag övervägde självmord.

Den värsta sorgen är nu över. Jag har reflekterat mycket och försökt finna ett sätt att kunna fortsätta ha en vänskaplig relation. Jag uppskattar henne verkligen som en vän och även om jag fortfarande älskar henne så är det som en vän. Dock är alla sår inte läkta. Många experter pratar om att man ska klippa alla banden, ha “no contact”, för att man ska läka. Jag vill inte bryta banden. Jag vill att vi ska vara vänner men jag inser att det kanske hade varit bra att ta en paus åtminstone. Detta är dock svårt då vi hörs i princip varje dag gällande barnen. Det är alltifrån något som hänt i skolan, till vem som ska köra till träning osv. och varje gång jag pratar med henne kommer en klump i magen efteråt. Känsla av hopplöshet överöser mig. Jag känner bitterhet att hon kunde gå vidare men inte jag, och att jag aldrig kommer att göra det. Jag ser mig själv i spegeln och känner självhat. Jag känner mig ful och att ingen någonsin skulle kunna älska någon som mig. Det handlar inte längre om att hon träffat någon, jag börjar sakta komma över det. Det handlar om hur jag ska kunna hitta ett sätt att älska mig själv så att någon annan i framtiden kan älska mig. För varje steg jag tar så känns det som att jag tar 2 steg tillbaka när jag träffar eller pratar med henne. Till och med när jag får ett sms av henne. Jag vet inte vad jag ska göra. Någon som har några goda råd? Ursäkta långt inlägg och tack för att du läser detta.

[Azure Decice]

Jag vet inte vad jag ska ge för råd, är själv i den situationen att min man inte vet vad han vill längre, får inga direkta svar på om han ens vill göra något åt det och det gör så ont. Livet är just nu ett svart hål som drar ner mig men jag kämpar på för barnens skull, jag har också svårt att se att jag någonsin skulle känna något för någon annan.

Vet inte om jag kan hjälpa dig på något sätt men jag lyssnar gärna om du behöver skriva av dig.

[Blue Kogiso]

Tack för ditt svar och tråkigt att höra om din situation. Upplever du att din man är känslomässigt frånvarande och att ni glider ifrån varandra? Vad känner du är det primära som gör att ni inte känner att ni hittar tillbaka till varandra? I vårt fall var det att vi tappade känslan av “vi” som yttrade sig genom att vi ville olika saker i livet, alltifrån vart vi ville bo till vart vi skulle spendera vår nästa semester. Jag ville bo kvar i vårt radhus medan hon ville flytta till hus, jag ville spendera merparten av somrarna i min familjs sommarställe vid medelhavet, hon ville resa runt och se annat (helst i Sverige). Jag kan såhär i efterhand förstå varför det blev som det blev. Jag är väldigt tajt med mina föräldrar och syskon och vi gör väldigt mycket tillsammans, vilket gjorde att jag anpassade mitt (och vårt) liv efter dem. Hon önskade att jag kunde vara med självständig och att vi tillsammans kunde gå vår egen väg. Jag förstår nu att hon har rätt men det är för sent nu. Det är en lärdom jag tar med mig om jag har turen att möta kärleken igen.

En fin sak som kom ur vår skilsmässa var att vi båda blev bättre föräldrar till våra barn. Både jag och hon var väldigt frustrerade över vår tillvaro de sista åren vilket syntes i hur vi var mot barnen. Inte så att vi gjorde dem illa på något sätt, men de ser när mamma och pappa inte mår bra och det påverkar dem också. Barnen är idag mycket gladare och vi föräldrar har nu energin att ge dem den kärlek de behöver. Att (som du skriver) kämpa för barnen skull är inte alltid lösningen, särskilt när förhållandet nått tippningspunkten och relationen blir destruktiv. Med det sagt säger jag inte att ni ska separera utan snarare att ni försöker söka hjälp ifall ni inte kan lösa det själva. Om det däremot inte går och det slutar med skilsmässa, försök i så fall göra det i god tid så att det finns en möjlighet att skiljas åt som vänner (eller åtminstone som civiliserade människor som kan kommunicera med varandra utan en massa bitterhet och hat). Att skilja sig är oerhört tufft och ska inte tas lättvindigt. Oftast är det inte ens ömsesidigt vilket gör det särskilt svårt för den som inte vill skiljas, men även jag som fortfarande har perioder av ånger och uppgivenhet, vet i det stora hela att det var rätt sak att göra. Som sagt, detta kanske inte gäller dig men det kan hjälpa att höra från någon som genomlevt det hur det kan se ut.

Slutligen vill jag uppmana dig att inte låta dig dras ner i det där djupa svart a hålet. Ju längre ner du kommer desto svårare blir det att ta sig upp. Jag talar av erfarenhet! Prata med din man, sätt ultimatum. Får du inget gehör så får du fundera på nästa steg. Det viktigaste är att du mår bra för om du mår bra kommer dina barn också att göra det. Du lever bara en gång och alla förtjänar ett lyckligt liv.

Vet inte om detta var till någon hjälp men tack för att du svarade och för ditt stöd.

 

 

[Azure Decice]

Tack för dina tankar och erfarenhet, jag skriver mycket om mina tankar för att få ner de och ut de ur huvudet.

Exakt så, han visar inga känslor och tycker att vi glidit ifrån varandra. Annars vill vi samma saker, vi älskar vårt liv i övrigt, där vi bor m.m och vi har samma mål. Vi bråkar nästan aldrig bara små tjafs men inget som jag tycker ska leda till detta så undrar om han har en 40 års kris eller om han träffat någon annan fast det nekar han till.

Ska försöka ge honom lite tid så hoppas jag han har ett svar snart för jag klarar det inte länge till, annars får jag bestämma åt honom för det går inte att leva i ovisshet och kastas mellan hopp och förtvivlan 😞

 

 

[Blue Kogiso]

När han själv säger att ni har glidit ifrån varandra så är det i min värld ett varningstecken. För även om du vill att ni ska “glida närmare varandra” så kanske han inte vill det. Så var det iaf för mig. En insikt som jag tagit med mig är att allt i livet ändras med tiden, särskilt relationer. Nu vet jag inte hur länge ni har varit tillsammans men i mitt fall så var varken jag eller min exfru samma personer som vi var när vi träffades i ungdomen (jag var 21, hon var 20). Vi följde varandra utvecklingsmässigt bra i början men med tiden gick hon åt ett håll och jag åt ett annat. Det är helt naturligt att man förändras med åren men om båda inte går i samma spår utvecklingsmässigt så leder det ofta till att den ena parten (eller båda) blir olyckliga.

Jag hoppas för din skull att ni hittar tillbaka till varandra. Livet är för kort för att vara olycklig och leva i tomhet och förtvivlan hela tiden. Du får gärna skriva av dig här så stöttar jag så gott jag kan.

[Pink Bukepe]

Det är 8 månader sen som vi separerade. Tänkte först att det va ett gemensamt beslut, men det va han som lämnade mig har jag fattat efteråt.

Jag vet egentligen att jag inte va lycklig i vårt förhållande de senaste åren och vi ville olika saker. Men jag hade väl nått hopp att det skulle bli bättre, att vi skulle fixa det. Eller så va jag bara för feg och rädd för att erkänna för mig själv att det va över.

Vi har varit tillsammans i 20 år, det är typ halva mitt liv. Han va min familj, min trygghet, den första människan jag kännt riktig samhörighet med och jag trodde att vi hade något speciellt, vi va ett team, att vi hörde ihop.

Jag har verkligen gått ner mig i det svarta hålet. Har tappat i vikt, i lust att leva, ser det helt meningslöst. Jag tar mig upp ibland och känner att det ska nog gå, men så rasar jag ner igen. Känner mig så värdelös, oviktig och oälskad. Jag vet att det inte är så, men jag känner tvärtom. Och när jag rasar ner i hålet så vill jag inte leva längre, känner mig bara som en belastning och att ingen bryr sig. Ingen har tid eller plats för mig i sitt liv.

Fattar inte hur jag ska orka genom detta och jag ser ingen mening heller. Varför ska jag kämpa, för vad ska jag kämpa. Känns som att han va hela mitt liv, min bästa kompis, min trygghet, min mening, min familj, min framtid.

Jag har väl en del bagage med mig, har kännt mig övergiven av min familj som barn, och detta bekräftar bara att jag är omöjlig att älska. Så det är väl mycket gammalt oläkt som rivs upp igen. Han va väl plåstret som nu rivits bort.

[Blue Kogiso]

Tråkigt att höra din historia. I mångt och mycket känner jag igen mig i dig. Jag har själv varit där och ramlar fortfarande tillbaka ibland i det där mörka hålet. Men en sak ska jag säga dig, det är inte kört för dig! Ett halvt liv är en lång tid men om du med tiden lär dig minnas dessa år som något fint du gått igenom så kommer det inte kännas lika jobbigt. Det är just tid du behöver för att läka men du behöver även jobba med dig själv. Jag kände mig också värdelös och att livet var meningslöst men jag visste också att jag inte vill känna så här, att jag behöver ta mig ur det på något sätt. Jag började läsa böcker, titta på Youtubevideos kring hur man kommer över hjärtesorg, hur man bygger upp ett nytt liv och hur man lär sig älska sig själv. Det har hjälpt mig mycket även om jag har en bit kvar.

Sen tror jag du behöver ta ett beslut kring hur du vill att er relation ska se ut i framtiden. Har ni barn tillsammans? Om ni har det så är mitt råd att göra vad du kan för att åtminstone ha en formell relation så att barnen inte blir lidande. Om ni inte har några barn så kan du välja att helt bryta kontakten eller fortsätta som vänner. Mitt råd är i sådana fall att du tar en paus från honom till att återhämta dig och läka. När du tagit dig ur det värsta mörkret kommer du kunna fatta ett mer rationellt beslut.

Sen är ensamheten jobbig, jag vet, men det jag har gjort är att jag (efter att den värsta sorgen lagt sig) har försökt utmana mig själv att testa nya saker eller saker jag tyckte om att göra förr. Exempelvis spela tennis, gå en salsakurs, börja träna eller åka iväg på en weekendresa helt själv. Detta är väldigt bra ingredienser till läkning eftersom du sakta upptäcker nya sidor av dig själv som du inte visste fanns.

Slutligen ett sista råd, har du trauman från barndomen – bearbeta dem! Möt dina känslor även om det känns läskigt. Sök professionell hjälp om du inte vet hur du ska hantera det. Börja meditera (finns massor av bra tips på youtube) för att bygga upp din självkänsla och rensa tankarna. Du kan även börja skriva ner dina tankar i en dagbok. Finns forskning som säger att det hjälper. Det finns massor där ute du kan göra, men gör det i din takt. Sätt upp rimliga mål och var snäll mot dig själv. Jag tror vi alla har det inom oss att ta oss ur svåra stunder i livet. Det är det som gör oss till människor.

Du får gärna skriva av dig här om du vill. Jag stöttar dig så gott jag kan.

[Pink Bukepe]

Har läst igenom ditt inlägg igen, jag känner igen mig mycket i det du skriver. Det va mycket därför jag skrev mitt inlägg, känns som att vi har en liknande situation. Det har inte heller i min relation varit något stormigt, bråkigt eller på annat vis upprörande som gjorde att vi separerade. Vi har väl växt ifrån varann, glidit isär, tappat gnistan, ville olika saker.

Han har varit väldigt omtänksam, förstående och hjälpsam. Det får mig att må så fruktansvärt dåligt. För jag har varit så sårad och bara velat gapa och skrika och slå honom, för att han svikit, mig, oss, vårt liv, vår dröm. Jag kan inte förstå hur han kan ta det så lugnt och bra.

Jag beslutade snabbt att bryta alla kontakt som inte va nödvändig, vi har ju fortfarande det praktiska med att sälja huset. Vi har inga barn. Jag valde att bryta kontakten, för det gjorde så vansinnigt ont i mig att se, höra, bara att smsa med honom. och jag visste att jag inte kunde hindra mig själv från att säga dumma, osanna saker som jag sen skulle ångra. Så att han då kunde vara så snäll och tillsynes oberörd, det gjorde ont i mig, för jag tolkar det som att han inte bryr sig, att han inte sörjer och har ont.

Visst har han varit ledsen och han säger att han bryr sig jättemycket om mig och att han är orolig för mig. Jag har ju som sagt gått ner mig ganska bra, varken kunnat äta eller sova, har haft ångest och önskat att få dö, ett under att jag klarat av mitt jobb, men det är oxå på gränsen.

Jag har oxå kollat väldigt mycket youtubevideos, jag mediterar, jag skriver dagbok, jag går långa skogspromenader, jag går hos psykolog. Visst hjälper det och det har blivit bättre. Första halvåret bara grät jag och va helt förstörd, nu har jag börjat kunna göra saker som jag finner lite nöje i.

Men jag har spenderat så många månader med att göra val och saker jag inte vill, så nu är jag helt slut och allt känns bara jobbigt. Jag har fått flytta från mitt hem och allt jag byggt upp, jag fick ensam ta hand om alla våra djur och därmed flytta hem till mamma för att kunna ta med alla. Bara att flytta hem till mamma i min ålder, det känns som ett enormt nederlag.

Jag hatar hela min situation och jag vet inte hur jag ska ta mig ur den. Mina djur som alltid varit en enorm glädje, är nu som kvarnstenar runt min hals. Jag känner mig låst samtidigt är jag rastlös och uppstressad, känner mig jagad, får ingen ro. Är så missnöjd och arg och jag tycker förbannat synd om mig själv. Känner mig som en bortskämd unge som bara vill kasta mig på marken och skrika för att allt är så orättvist och ingen bryr sig. Så blir jag arg på mig själv och får så fruktansvärt dåligt samvete, för att jag inte uppskattar allt som mamma och andra gör för mig. Jag är så otacksam och bara sitter i min offerkofta.

Jag vet att jag egentligen är en omtänksam, glad, rolig, inspirerande människa, men just nu vill jag bara be alla dra långt åt helvete. Jag känner inte igen mig själv, är så arg och missnöjd, det skrämmer mig och jag är så rädd för att jag aldrig tar mig genom detta.

Varför ska jag gå så ner mig i skiten och han bara med lätthet tar sig igenom. Det känns som att jag förlorade mest på detta och det gör mig både ledsen och vansinnig.

Jag önskar att vi kunde vara vänner och att jag kunde minnas vår tid tillsammans med glädje, men det gör bara ont i mig att tänka på honom och vårt liv. De senaste åren va inte så bra, men inte dåliga heller och alla år innan dess så hade vi det jättebra. Vi har gjort så mycket kul tillsammans, haft det så jäkla bra ihop, byggt upp vårt lilla paradis. och nu är det slut, och där fastnar jag. och han bara går vidare.

Tack för att du läser och stöttar och kommer med råd. Jag vet att det va du som ville ha råd, men jag har tyvärr inga. Kanske kan det iallafall ge lite tröst att du inte är ensam om att känna som du gör. Det känns väldigt skönt att få skriva av mig.

 

 

[Blue Kogiso]

Känner med dig och känner åter igen mig i mycket av det du skriver. Att gå igenom en krisreaktion väcker olika typer av känslor (ibland på samma gång). Ilska, uppgivenhet, sorg. Ja, jag har gått igenom dem alla (och känner fortfarande av det i mångt och mycket). Jag förstår dig hur du känner när du skriver att du gick från att ha ett tryggt liv och hem till att flytta in till din mamma. Det är en så stor omställning att det inte går att ta in. Jag har själv varit rädd för att hamna där. Bor i ett hus som jag knappt har råd att betala med en inkomst samtidigt som jag har 3 barn jag ska klä, göda och värma. Bara känslan av att behöva flytta tillbaka till föräldrarna känns som ett stort misslyckande. Men det behöver inte vara så. Det är en episod i ditt liv som du bara behöver ta dig ur. Just nu har du en del att bearbeta och det är jättebra att du sökt hjälp och även lägger tid och energi på att utforska själv vad som finns inom själv-hjälp. Tiden behöver läka dina sår och det är just tiden som man måste låta ha sin gång. Jag själv hade svårt att acceptera det i början, jag ville att det skulle försvinna direkt och hoppades att det finns någon mirakelbehandling där ute som kunde hjälpa mig att ta mig vidare. Men tyvärr är det inte så lätt.

Jag har precis som du också försökt bryta kontakten och mitt ex har varit väldigt förstående på den fronten. Hon önskar att vi kan vara vänner men accepterar ifall jag väljer att bryta med henne. Precis som du säger så ligger ingen känsla av sorg eller besvikelse när hon säger det, precis som du skriver om att din exman reagerar. Jag har också tänkt, varför ska jag må skit och sörja när hon inte verkar göra det. Hon tar det med sådan lätthet medan jag går sönder inombords. Men i efterhand har jag lärt mig att vi alla bearbetar saker olika och att vi är i olika faser av vårt sörjande. I mitt fall så hade hon redan gått igenom sorgefasen medan vi fortfarande var gifta. När vi väl skilde oss hade hon redan släppt taget och kommit över mig. Hon började sin process mycket tidigare och därför “ligger hon före mig” när det gäller bearbetningen av separationen. Kanske är det så med din exman också? Han kanske påbörjade processen av att separera långt före dig och därför kanske han reagerar som han gör, artigt men känslolöst. Sen kan det även vara så att han sörjer på sin egen kammare utan att du vet om det. Alla är inte så öppna med att visa vad de känner för sin omgivning. Säger inte att det är så i just ditt fall men det finns olika anledningar till att man reagerar som man gör i situationer som dessa. Jag skulle heller inte vara rädd för att säga vad jag tycker. Är du arg, besviken, känner dig lämnad – säg det till honom. Om han fortfarande bryr sig om dig som du tror att han gör, kommer han känna av det och få dåligt samvete. Det om något är ett tecken på att han faktiskt bryr sig.

Det du skriver om de goda minnena som gör så ont att tänka på. Tänk på att det är din hjärna som spelar dig ett spratt. När du är i djup sorg så tänker man bara på de fina stunderna med någon, inte de dåliga. Det är en försvarsmekanism hos hjärnan. Om du även börjar tänka på det negativa minnena från era år tillsammans, kommer du till slut inse att det fanns en anledning till att förhållandet inte höll. Tänk efter vad det var som gjorde att det inte höll, exempelvis bristen på kommunikation, närhet, intimitet och känsla av “vi”. Hur kul är det att leva i en sådan relation? Du förtjänar bättre!

Jag tycker det är bra att du bearbetar din sorg nu och inte som jag, håller den inom dig för att sen explodera. Det är en bra förberedelse för dig om det kommer till det att han träffar någon annan före dig. I mitt fall var det så och jag var helt knäckt för att hon kunde gå vidare men inte jag. Sen är jag dessutom kille så för henne är det lättare (nu generaliserar jag grovt) att hitta någon då hon inte behöver göra särskilt mycket. Killarna är ju de som ska ta initiativet. Det är något som skrämmer mig lite då jag alltid haft svårt för detta. Jag har tampats med dålig självkänsla i hela mitt liv så jag brottas med tanken att jag kommer att vara ensam i resten av mitt liv för att jag inte har modet att visa en kvinna att jag är intresserad av henne. För mitt ex var det så lätt. Killarna kom till henne, hon t.o.m sa att hon inte var intresserad av att träffa någon och vips så dök hennes nya kille upp och han förförde henne och fick henne på fall. Jag vet inte om du har reflekterat på att gå vidare och träffa någon, men om eller när du gör det, tänk på att du är värdefull och att du förtjänar att träffa någon som gör dig lycklig! Nöj dig inte med något annat än det bästa för dig.

Tack för att du skriver tillbaka. Det hjälper även mig att veta att det finns andra där ute som känner som jag.

 

[Pink Bukepe]

Det är dom där dubbla eller tredubbla känslorna som är så jobbigt. Man vet ju inte vad som är sant eller inte. Man fattar ingenting och känner sig bara helt utan fotfäste.

Jag kan inte ens föreställa mig hur tufft det är att gå igenom detta och ha barn. Jag är både tacksam och ledsen över att inte ha det ansvaret.

Acceptans och tålamod, ja det är vad alla säger och när jag mår lite bättre så ser jag att det är enda vägen genom. Men fan vad det är svårt. Som du säger, jag vill ha en mirakelkur som tar bort allt jobbigt nu.

Tålamodet är så svårt, jag anklagar nog mig själv rätt mycket för att jag inte tagit mig genom än. Jag tycker det gått så lång tid nu, jag tycker att jag skulle vara igenom, att jag skulle ha vant mig, lärt mig. Helst när det känns som att han gått vidare. Men jag vet ju inget om det. Han kanske har det tufft oxå. Eller så är han som du skriver längre än mig i processen. Han kanske processade under tiden vi bodde ihop. Men inte fan processade han som jag. Men jag vet ju inte hur han kände det inuti. Han har aldrig varit mycket för att prata om hur han känner, tror att han på flera vis är avskärmad från många av sina känslor. Han har gråtit väldigt få gånger och varit arg ännu färre och han är inte den som hoppat och tjoat av lycka. Han är ganska lugn och sansad för det mesta. Men han har förmågan att känna och visa känslor. Både för mig och djuren.

Jag har sagt honom hur jag känner och jag tror han har väldigt dåligt samvete. Men det är inte mitt mål att ge honom dåligt samvete, jag mår ju inte bättre för det. Och jag tror han verkligen bryr sig, men han har nog inte några andra känslor för mig längre. Inte sådana man har för en partner.

Ja det är ju säkert så att jag minns det bra och inte ser det som va dåligt. Men det som va dåligt va aldrig så dåligt och jobbigt som det känns nu. Kände mig aldrig så här eländig, övergiven och värdelös, iallafall inte så långa stunder som jag gör nu.

Du har rätt i att jag inte vill leva i en relation där det inte finns någon samhörighet, vi känsla och där man inte känner sig sedd, hörd och bekräftad. Jag vet att jag stundtals kände så och jag vet att jag tänkte, så här vill jag inte ha det, men jag föste bort dom tankarna för jag orkade inte tanken på en separation, för jag visste att det skulle bli jobbigt. Att det skulle bli så här jobbigt kunde jag aldrig föreställa mig.

Men även om jag inte vill vara i ett dåligt förhållande, så känner jag stundtals, hellre ett dåligt förhållande med falsk trygghet än detta.

Känner så med dig när du skriver att du blev helt knäckt då hon träffade en ny. Jag är jätterädd för min reaktion om han träffar någon.

Själv är jag inte ett endaste dugg intresserad av att träffa någon, jag är ju inte ens färdig med min process. Dessutom förstår jag inte hur jag någonsin ska kunna lita på någon igen.

Du skriver att det är lättare för en tjej att träffa nån ny, för att tjejer behöver inte göra så mycket, killarna bara kommer och de ska ta initiativet.

Ja det är lättare om man nöjer sig med vem som helst, men du skriver ju samtidigt att jag inte ska nöja mig med annat än det bästa.

Jag förstår att du är rädd för att aldrig träffa någon och för att vara ensam för alltid. Jag är oxå det, men av anledningen att inte våga lita på någon igen

Jag är helt säker på att du kommer träffa någon, om det är vad du vill. Du har ju haft ett förhållande, så du har modet att visa hur du känner, även om det förmodligen är ganska tilltörnat nu.

Och det finns kvinnor som gillar och föredrar att ta initiativ, som gillar blyga, tystlåtna, försiktiga, tillbakadragna män. Alla kvinnor vill inte ha framfusiga, förförande män. Vissa kvinnor vill välja själv och vara den framfusiga och förförande. Jag vet detta för jag är en sådan själv.

 

[Blue Kogiso]

Jag vet att det är svårt att hitta den där acceptansen. Man känner av den vissa stunder som du säger, men så triggas man igång av någonting som påminner en om exet och så är man igång igen. Kan vara en låt man hör på radion som påminner en, eller en bil man ser på gatan som är likadan som exets. Det som har hjälpt mig är inte att förtränga känslorna de skapar, utan istället försöker jag acceptera dem och förstå att de kommer att försvinna så småningom. Är inte lätt men det är enda sättet att på sikt komma över dem. För mig har även meditation och träning hjälpt en del för att rensa tankarna.

Mitt ex var väldigt lik din beskrivning gällande att visa känslor och tillgivenhet. Under hela vår relation kallade hon mig aldrig “älskling” eller liknande, bara vid mitt förnamn. Det blev bara värre med åren till den milda grad att hon inte ens kunde förmå sig att ge mig en kram på min födelsedag. Det var totalt hjärtskärande när personen man lever med inte ens på ens födelsedag kan visa minsta tecken på att man vill visa att man är betydelsefull. Trots allt detta var jag, precis som du, beredd att hellre leva olyckligt men i en falsk trygghet. Detta kände jag trots att jag inget annat hellre ville än att just känna mig älskad av någon, att få en kram ibland eller puss när man kom hem från jobbet. Jag blev arg, frustrerad och deprimerad. Jag blev en person jag inte ville vara. Idag förstår jag att livet inte är värt att leva i en sådan relation. Jag förtjänar bättre och jag förtjänar att vara lycklig, även om det innebär att gå igenom en jobbig separation och allt det medför. Därför att ur askan kommer (förhoppningsvis) ett bättre jag fram, som är starkare och tillfreds med sig själv.

Och jag menade såklart inte att du ska avsiktligt såra honom genom att ge honom dåligt samvete, det var mer ett exempel på att han med största sannolikhet bryr sig om dig även om han inte visar det så som du hoppades.

Du behöver inte vara redo för att träffa någon. Du behöver först komma på fötter och hitta ditt nya jag innan du ska slänga dig in i en relation. Jag menade när jag sa att du förtjänar det bästa. Jag gör det också och kommer inte att slänga mig in i första bästa relation. Jag har redan gått på den niten en gång och kommer inte att göra det igen. När du är redo att träffa någon ska du känna att du kan sätta gränser och veta vad du behöver och inte behöver i en relation. Jag hörde en relationsexpert som sa något i stil med att när man går in i en relation så ska man känna att man fortfarande är sig själv om relationen tar slut. Nu är det inte så enkelt eftersom man förändras hela tiden samt påverkas av relationer men grundtanken är bra. Det betyder att man inte ska offra sig själv och det som är viktigt för en pga sin respektive.

Och att inte lita på någon, det känner du säkert för att du just nu är sårad. Men även här kommer tiden läka alla sår. Många kvinnor som föder barn säger att förlossningen är det värsta de varit med om men fortsätter trots det att föda ett andra och ibland tredje barn. De kommer all smärta och kommer istället ihåg alla de fina sakerna med att få barn. Kanske ett dåligt exempel men du kanske förstår vad jag menar? Du kommer att finna tilliten hos andra när du inser att det faktiskt finns människor där ute att lita på. Alla är inte som ditt ex. Det finns män där ute som gladeligen skulle ge dig det du behöver och som du kan lita på. Det gäller bara att våga.

Tack för dina värmande ord om att jag kommer att hitta någon. Jag har kommit till stadiet där jag saknar tvåsamhet men har svårt att visa mina känslor öppet för en kvinna. Har testat internet dejting men inte fått en enda matchning. Börjar ge upp hoppet om att gå denna vägen så jag ska försöka gå den konventionella vägen och försöka dejta genom att träffa folk i sociala sammanhang. Finns fortfarande en rädsla för att bli avvisad men jag jobbar på det. Jag tror som du säger, att man dras till sin motsats och jag kanske skulle trivas bäst med en kvinna som är mer som du beskriver. Tiden får avgöra om det blir så eller inte.

 

 

 

[Pink Bukepe]

Ja det är otroligt vad mycket som påminner och helst saker som man inte tänkt skulle påminna.

Hur gör du när du accepterar? Jag förstår att det är vägen genom, men hur gör jag? Ibland lyckas jag prata med mig själv och tro på de snälla och sanna saker jag säger, men berätta gärna hur du gör.

Meditation och motion är väldigt bra och hjälper. Jag skulle gärna börja på nån gruppträning, det gillar jag och jag behöver få upp kondisen, men jag är alldeles för slutkörd, så jag går långa skogspromenader, så får jag bygga upp mig så sakta. Skogen är oxå en bra läkekälla.

Jag känner så igen mig i det du skriver att du blev en person du inte ville vara. Det är väl därför jag känner att jag tappat fotfästet. Vem är jag egentligen, och så blir det en sorg att jag svikit mig själv oxå. Att jag tillåtit mig att vara i något som jag inte mådde bra av och som fick mig att bli någon jag inte är och tycker om.

Du skriver att hon inte kunde visa att du va betydelsefull. Det känner jag oxå igen, men jag lärde mig oxå att se att han visade det på ett annat sätt. Han visade inte på det sätt som jag ville eller förstod. Kanske va det likadant med din fru? Och samma sak från ditt håll, du visade kanske på ett sätt som inte hon kunde ta till sig. För oss var det så. Vi förstod inte varann.

Tycker du säger mycket klokt och du verkar ha självinsikt, du har kommit en bra bit i din process. Känner du så själv?  Jag har nämligen svårt att se mina egna framsteg, tycker bara jag står på samma ställe och stampar. Men när jag ser tillbaka så har jag kommit en bra bit på vägen.

Vi har nog båda lärt oss väldigt mycket i våra separationer, gäller bara att ta med den kunskapen till kommande relationer, både med partner och vänner. Gränssättning är viktigt, det har jag äntligen fattat. Men fasen vilken hård lektion det varit och är. Sen blir man väl aldrig färdiglärd och det kanske oxå är tur, för det hade nog blivit trist, men alla läxor behöver ju inte vara lika smärtsamma.

Jag tänker inte bli bitter och aldrig lita på någon igen, det straffet vill jag inte ge mig själv. Som du säger, jag är värd bättre och jag är sårad, det kommer kännas annorlunda när jag läkt.  Tycker det va ett väldigt bra exempel med barnafödandet.

Känner att jag direkt hamnar i försvarställning när du skriver att alla inte är som mitt ex, att det finns män man kan lita på. Jag litade på honom till 100% och han har aldrig svikit mig. Vet inte ens om han gjort det nu, eller det bara är jag som känner det så.

Vet inte heller om jag vill försvara honom för att inte framstå som dum själv eller om jag försvarar honom för att han faktiskt är en bra människa. Kanske både och. Eller om jag rosamålar honom. Det spelar kanske ingen roll, men jag blev fundersam när jag reagerade så starkt med försvarsställning på dina ord.

Alla människor är rädda för att bli avvisade, vi visar bara det på olika sätt. Vi sätter upp olika fasader för att skydda och dölja. Att bli avvisade, bortvald och lämnad är ju det absolut värsta som kan hända en människa, det sitter nedärvt i våra gener. Blir du lämnad så dör du, vi är flockdjur, hur individuella vi än vill försöka göra oss i vår moderna värld.

Jag gillar inte tanken på att försöka hitta en partner på nätet, har aldrig provat och vill inte heller. Jag föredrar att träffa folk på riktigt. Men jag fattar att det kan va svårt, speciellt om man kämpar med att inte våga visa vad man känner, det blir ju lättare i tryggheten bakom en skärm. Det är ju mycket som är bekvämare och enklare att göra via nätet. Vet inte vad du gillar och vilka intressen du har. Men både biblioteket, Naturskyddsföreningen och kyrkan ordnar mycket aktiviteter för alla åldrar och plånböcker. Sen finns det ju mycket föreningar och organisationer som man kan hjälpa till i och där man kan träffa folk.

Hoppas du hittar en framfusig kvinna som ser dina kvaliteter och som förför dig 😉